Jag har spenderat ungefär 2 år på olika åtgärder i en halvstor stad i mellansverige och det här är min berättelse om denna tid. Det mesta av den tiden gick jag en kockutbildning på Lernia (fd AMU). I denna redogörelse kommer jag dock att utelämna det mesta av tiden jag spenderade ute på restauranger. Det får istället komma i en senare historia om mina erfarenheter från den branschen. Den första arbetsmarknadsåtgärden jag gick på var ett datortek. På datorteket gick jag i mitten av 90-talet och där var jag 12 veckor. På Kriminalvårdsanstalt (Kva) Lernia spenderade jag ungefär 18 månader. Jag hade några månader tidigare fått sparken från ett bageri som stängt efter att ha köpts upp av en större koncern (se texterna Det ansiktslösa motståndet, Bageriet som Gud glömde, Fack off!).
Chef på Datortek
Att en datorsal i ett datortek för arbetslösa döps efter en seriefigur för barn kan rimligtvis inte förvåna någon som själv varit på vuxendagis. Första åtgärden som jag var inne på var ett datortek i mitten av 90-talet. Det var en kurs på tolv veckor där vi skulle lära oss Office-paketet, de tolv veckorna vad uppdelade på ”lektionstid” och praktik. 7 veckor utbildning och sedan 5 veckors praktisk användning. En grupp på 5 personer hade t ex 5 veckor på sig att skriva en ny matsedel till en lokal pizzeria. Jag hade en viss datorvana innan och lärde mig väl mer av att kika i boken och bara klicka runt och pröva olika funktioner. Vi hade några arbetsförmedlare på plats och de gjorde ett kraftigt misstag, de pratade med en grupp arbetslösa som redan var på åtgärd. De kanske på något sätt missat hur otroligt illa de flesta arbetslösa tycker om arbetsförmedlingen. I alla fall så var vi för en gångs skull i grupp och kunde då agera i kraft och skydd av massan. Dessutom var vi inne på åtgärd redan och var inte lika lätta att hota. Vår grupp delades in i två grupper som samtidigt fick träffa två olika arbetsförmedlare. Vår förmedlare fick tidernas utskällning och folk tog upp all skit dom någonsin varit med om, den tändande gnistan var när gubbfan hävdade att det inte fanns några tunga, ansträngande jobb längre. Han fick sig helt enkelt en lektion i klasshat och vi gick glada och stärkta ut och träffade den andra gruppen. När vi stolta berättade att vi knäckt honom totalt brädade dom oss med: ”Äsch, vi fick vår arbetsförmedlare att börja lipa!”.
Jag och några andra hade som projekt hand om fiket i fem veckor, men lärde oss inte så mycket om datorer av det. Vi hade dock tävlingar i de patiensspel som fanns på datorerna och drack mycket kaffe. Eftersom det var över tio år sedan så hade tyvärr inte datorerna uppkoppling mot till internet. En nördig lärare gav oss i alla fall en lektion i netikett, så vi visste hur man skulle uppföra sig på nätet. Han berättade engagerat att om man använde enbart stora bokstäver när man skrev ”så lovar jag att de andra användarna nitar er, jag lovar, det gör dom!”. Skräcken lyste ur våra ögon.
Personalen lovade också att fixa diverse studiebesök åt oss, så om vi hade några egna förslag så var det bara att säga det. Karin, en klarsynt 28-årig trebarnsmamma, föreslog tingsrätten eller hovrätten. Förslaget mottogs med en viss förvåning och undran om hon tänkte bli jurist? Karin svarade att hon funderade på att bli kriminell, det verkade vara de bästa framtidsutsikterna för hennes del. Några datajobb ledde inte kursen till för min del.
Kriminalvårdsanstalt Lernia
Lernia är en statlig utbildning som tillhör ett eget bolag som säljer utbildningar till Arbetsförmedlingen och Komvux för att gå med vinst. Det gör så klart att de tar in så mycket folk som möjligt och det är rätt svårt att bli utkickad. Många elever, billiga lokaler och få lärare är ett säkert sätt att göra pengar, vad det får för konsekvenser för utbildningen är en annan fråga.
Då jag varit arbetslös ett tag bestämde arbetsförmedlingen att det var dags att aktivera mig, jag fick kika på ett par olika utbildningar och det gjordes klart att det var bäst för mig att börja på en av dom eller skaffa ett jobb.
Jag fastnade för kock-utbildningen, inte så värst mycket för att jag var sugen på den rätt sunkiga restaurangbranschen utan mest för att jag ändå har ett brinnande matintresse. Det ansågs på något sätt meriterande att jag hade jobbat på en brödfabrik (också livsmedel) så jag kom in på utbildningen. Utbildningen var ungefär 18 månader och man lagade mat till andra Lernia-utbildningar, vissa gymnasieelever, Svenska för invandrare osv. Under utbildnings gång var det också sex perioder av praktik då man var ute på olika restauranger och storkök.
”Fabriksarbetaren lever och andas smuts och olja.”
Paul Romano, The American worker
Den som är placerad i åtgärder lever och andas tristess. Anledningen till att en del klarsynt kallade stället för Kva Lernia var att man såg Lernia för vad det, till stor del, var: en förvaringplats. Visst pågick det en utbildning och jag själv samt många av dom jag pluggade tillsammans med jobbar faktiskt i kök nu. Men många av dom som var där hade själva inget intresse av att jobba med mat eller hade minimala möjligheter att få jobb på en krog, för vilken arbetsgivare anställer nån som är 55+ och precis nybliven kock? Utbildarna hade själva en kluven inställning till sitt jobb, dom som var ok lärde ut matlagning till de som var intresserade och sket i kontrollbiten av arbetet, medan andra var mer intresserade av att kontrollera oss och vilka tider vi var där. I början jobbade det också en arbetsförmedlare där som tidvis smög omkring i buskarna utanför entrén för att anteckna dem som drog tidigare. Hon fick senare andra arbetsuppgifter till vår lättnad.
Att gå på Lernia var lite som att gå i skolan igen, en fet blandning av olika människor med olika erfarenheter och bakgrunder, med det enda gemensamma att vi alla var placerade där. En del äldre som var där kände på nåt vis att de var tvungna att förklara vad de gjorde där och hur de hamnat där. De kanske identifierade sig med ett annat yrke eller sådant. Men de flesta av oss var ganska vana vid att vara arbetslösa och allmänt runtskickade och hade passerat många olika arbetsplatser, åtgärder och yrken. Vi spenderade mycket tid på gården och snackade skit. De entreprenörer som langade och smugglade sprit och cigg hade bråda dagar så en del arbete utfördes också.
Bland oss som gick på kockutbildningen hade de flesta någonn tidigare erfarenhet av antingen restaurangbranschen eller livsmedelsindustrin och det märkets en viss skillnad på oss. Jag som själv jobbat på ett stort bageri var van vid saker som att ha regelbundna och schemalagda raster samt en ganska kollektiv anda bland mina arbetskamrater med en viss ”vi-mot-dom”-inställning gentemot chefer och ledning som inte riktigt de restauranganställda hade. De hade kanske snarare utvecklat en mer personlig kaxighet som de använde mot överordnade.
Jag var ärligt talat lite trött på det enorma jiddret och de ständiga konflikterna som varit på bageriet, som, även om de var rätt skoj ibland, var ganska tröttande, och jag hade därför tänkt mig att jag inte direkt skulle slänga mig in i de konflikter som oundvikligen dyker upp på alla arbetsplatser och utbildningar. Min ambition att hålla en låg profil gick så klart snabbt åt helvete. Kanske helt enkelt för att man inte alltid kan välja sina konflikter, dom dyker helt enkelt upp och man måste välja om man ska vara en jamsande medhålls-gris eller kunna se sig själv i spegeln dagen efter. Det är överhuvud taget ingen ärorikt eller storartat över det. Vi hade tämligen gemensamma erfarenheter och gemensamma intressen medan vi gick kursen och det var en bra grogrund för en stark sammanhållning. Det innebär inte att det inte förekom motsättningar mellan eleverna, som ibland ledde till knytnävsslagsmål, men på det stora hela skötte vi vore motsättningar utan att dra in ledningen.
Närvarolistan
Varenda gång någon skar sig eller brände sig (och det hände ofta i början) skämtades det om att man hade skadat sig själv frivilligt för att slippa vara där, jag antar att det visar att tanken inte bara hade slagit mig utan flera andra, så trist var det. Men vi gjorde en hel del för att slippa vara där så mycket, för det mesta att man bara gick hem tidigare.
Vår vana att gå hem tidigare än vi fick hade börjat reta en del av lärarna mer och mer och en dag flippade en av dom över när det knappt var några elever kvar vid dagens slut. Jag hade redan gått hem men har fått höra att läraren ryckte tag i Röven Rydén, en typisk medlöpare och medhållsgris, som ivrigt började kuta runt med närvarolistor. Han rusar fram till Markus, Pavel och Anders som inte hade kommit iväg än utan stod och småpratade. Av någon anledning riktar han sig till Markus och säger – Markus, dig är det ordning på. Tar du närvaro för grunden så tar jag för påbyggnaden? Markus svarar i alla fall att ”jag minsann inte tar någon närvaro på någon, det är inte mitt jobb och jag bryr mig inte om folk går hem tidigare eller inte”. Han blir påtagligt paff över svaret och riktar sig istället till Pavel som helt coolt svarar på tjeckiska vilket gör Röven Rydén mållös för några sekunder. Han riktar sig istället till Anders, som är yngst i sällskapet. Anders får något panikartat i blicken och svarar i falsett– Jag kan inte läsa och skriva! Situationen blir lätt absurd och Röven Rydén rusar iväg nedslagen. Att lärarna får reda på det här lilla bråket är ingen vild gissning. Det talades om jiddret dagen efter bland eleverna och en viss stolthet sprider sig som gör det otänkbart att någon elev skulle kolla närvaro på någon annan.
Det gick så klart också att sjukskriva sig, något som skedde ofta och regelbundet, men under fotbolls-VM fick det enorma proportioner. Eftersom VM spelades i Japan och Syd-Korea så var ju matcherna på dagtid. Samma dag som Sveriges första match var kom det knappt några elever och det ledde naturligtvis till att hela skolan (där det också gick folk på andra Lernia-utbildningar, Svenska för invandrare och en del gymnasieelever) inte fick så mycket mat det var nämligen vi som lagade mat till dem. Lärarna var ursinniga och hotade med att de som råkade var sjukskrivna under Sveriges andra match skulle slängas ut ur utbildningen och stängas av från a-kassan. Jag missade en del av konflikten då jag var framsynt nog att vara sjukskriven 7 dagar i streck.
Lunchdax
Trots att vi lagade en jävla massa mat och var luspanka arbetslösa så var det meningen att vi skulle betala för våra luncher. Men naturligtvis ”smakades” och åts det en hel del i smyg men efterhand så började vi ta för oss mer och mer öppet. När lärarna gick på lunch så var vi ett gäng som börjar dröja oss kvar och som på en given signal drar alla upp skedarna och påbörjar en liten mat-ritual. Vi gick runt ett helt gäng och smakar, risar och rosar varandras mat. Ofta är det någon som fyller år och då har dom på som denna vecka lär sig konditori gjort en tårta. Ett annat sätt att få gratis godsaker var att ”överbeställa” t ex jordgubbar, alltså att man anmäler att man behöver mer än vad man egentligen ska använda. En del små förpackningar mat gick också att komma över och jag har aldrig ätit så mycket ankleverpaté som under tiden på Lernia. Rent allmänt fanns det dock en viss beredskap mot långa fingrar, t ex så var alla allmänna knivar fastkedjade och rummet där telefonen fanns var låst. Vi hade tillgång till en del datorer och därmed också internet för att kunna hitta recept på nätet. Datorrummet fick delvis funktionen som fritidsgård och vi tvingades skriva på en ”överenskommelse” om att vi bara fick använda datorerna till sådant som hade med utbildningen att göra och inte betala räkningar, slösurfa eller lyssna på musik. Men pappret var så klart mest ett papper och tog man själv inte så allvarligt på det spelade det ju ingen roll att man skrivit på.
”Vi som fackförening måste bli bättre på att tala om att vi vill att företagarna ska få bättre villkor” – Hotell- och Restaurangfacket
En dag kom företrädare för Hotell- och Restaurangfacket på besök för att övertala oss att bli medlemmar och det var obligatoriskt att alla skulle gå. Själv var jag sugen på att höra vad de skulle säga för dumt och det var ju kul med någon som bröt vardagslunken lite grann. Initiativtagare var en ung kille som gick utbildningen som inte själv hade varit ute och jobbat än, något som knappast förvånade. Efter en kort presentation var det dags för frågor. Josefa menar då att facket i Sverige är alldeles för mesigt och att ”vi borde göra som i Frankrike”. Denna åsikt är populär och det märks att ombudsmannen hört den förut. Ombudsmannen hävdar att samma resultat de får i Frankrike genom upplopp och strejker får vi i Sverige genom förhandlingar. Jag önskar jag kunde säga att jag svarade något listigt och fick stormande applåder, men som vanligt kom svaret lite senare när man hunnit tänka till lite. Om det stämmer har ju de franska arbetarna nått sina resultat genom sina egna handlingar och känner till sin styrka och lär sig nåt av det, medan vi så att säga ”fått” resultatet till skänks av ”våra” förhandlare. Så då är det inte samma resultat ändå. Pablo får ändå säga det bästa under mötet när han säger ”Krögarna är tjuvar och banditer, dom också!”. Fast å andra sidan är vi väl inga banditer när vi tar tillbaka en liten del av allt det vi jobbat ihop åt krögaren.
Fredagsfika
En del av lärarna verkade aktivt för att vi skulle ha en hierarkisk uppdelning bland eleverna mellan de som gick grund- och påbyggnadsutbildningen. Givetvis fanns det även en del elever som tände på idén att de var en smula bättre och finare för att de spenderat ett par månader mer på en arbetsmarknadsutbildning. Man kunde tycka att det var lite onödigt med en uppdelning bland oss överflödiga på arbetsmarknaden, vi samhällets bottenskrap som var allmänt onyttiga då vi inte ens hade ett jobb. Det var i alla fall den bild som arbetsförmedlingen och massmedia bombarderat oss med och som tyvärr en del gjort till sin egen. Innan jag började på Kva Lernia hade det till och med varit så att grunden diskade åt påbyggnaden, men det hade stoppats när ett tufft gäng började som helt enkelt vägrade diska åt någon annan. På fredagseftermiddagarna hade alla lärare och elever en gemensam fika, traditionsenligt så satt då folk på åtskilda bord. När det var dags för oss som börjat samtidigt att ta steget till påbyggnad så hade det redan blivit en rätt bra sammanhållning på grunden och vi tyckte dessutom att en del på påbyggnaden var ena dryga jävlar. Så vid vår första fredagsfika så satte vi oss helt enkelt bland våra kamrater som fortfarande gick grunden och så enkelt bröts uppdelningen. Det var allt, ingen konflikt, inget skrik och gräl, det var en hel del blickar men det var så självklart att vi gjorde som vi ville att det inte ifrågasattes. Efter det så var det inte längre någon uppdelning på fredagsfikat. Senare höll vi också gemensamma fester med folk från både grunden och påbyggnaden.
Stora Rövarslickar-priset
En fredag så var det tydligen extra viktigt att alla var närvarande på fikan. Det märktes på lärarna att det låg någonting i luften. När vi alla hade satt oss så presenterades nyheten. Ett företag hade skänkt utbildningen en del prylar; knivar och annat, och istället för att de bara skulle användas under utbildningen så hade det bestämts att de skulle utgöra ett ”pris”. Vi skulle föreslå ett namn på priset och en pristagare. På grund av detta skulle man sätta upp en förslagslåda. Kriterierna för att vinna detta fina pris var man skulle vara ”socialt kompetent”, hjälpsam och framåt. Runt om i salen kunde man se hur folk mörknade i blicken. Det kändes helt enkelt som en attack på vår sammanhållning och ett försök till att hetsa upp en ny slags produktiv stämning bland eleverna. Ingen sa såklart någonting men vi kände oss skapligt låga när vi gick därifrån under tystnad. Plötsligt droppar Juan en förlösande kommentar när han säger ”Nå, vem ska ni föreslå till Stora Rövarslickar-priset?”. Alla börjar asgarva och nu var stämningen helt förbytt. Vi skämtade och var på allmänt gott humör. Det som var menat för att sålla ut en ”elit” bland oss som skulle dra upp tempot och hetsen fick istället motsatt effekt. Hade någon blivit föreslagen till priset hade det varit för att driva med den personen. Nu kom det heller aldrig in något förslag på vare sig prisets namn eller någon som skulle vinna det. Men priset hade ju redan fått ett namn ändå.
Utvärderingen
Det började så småningom närma sig slutet på utbildningen och vi skulle skriva en anonym utvärdering av kursen. Vi fick en blankett med olika alternativ och möjlighet att skriva själva. Den värsta läraren var uppenbart oroad och strök omkring som en hyena för att försöka tjuvkika. Hans ställning var hotad och han blev senare tvungen att sluta. Vi var fem pers som skrev samtidigt och gjorda alla, utom en av oss, ner kursen totalt, och speciellt den läraren. Sedan lämnade vi in blanketterna kollektivt så att ingen skulle kunna bli utpekad. Förhoppningsvis var det en av spikarna i kistan för hans avsked. Efter det har jag jobbat inom restaurang, kafé och storkök men det blir en senare historia. På det stora hela hade vi lärt oss en hel del om att laga mat och jobba i kök, men också en hel del om att hålla ihop och kämpa för våra intressen.
Meningslösa åtgärder?
Om Gud besökte de svenska arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle han gråta. Den byråkrati, leda och livströtthet som existerar i dessa institutioner är monumental. De flesta deltagarna är har svårt att se någon mening med dessa vuxendagis. Men då misstar man sig gruvligt, de är nämligen långt från meningslösa, även om just meningslösheten faktiskt är ett av deras viktigaste syften.
Livlångt lärande – livslångt lidande
Enligt AMS och regeringen är åtgärderna till för att bekämpa arbetslösheten, det stämmer inte. Många kritiker hävdar istället att de är till för att bekämpa de arbetslösa, det stämmer inte heller. Istället är åtgärderna till för att bekämpa arbetarklassen som helhet, jag ska försöka beskriva hur och varför. Ta en man som Göran som exempel, han är 58 år gammal och totalt ointresserad av matlagning när han blir intvingad på en restaurangutbildning. Han vet också att ingen restaurang kommer anställa honom när han är klar. Jag var till en början helt frågande till vad han gjorde där. Min grundinställning var ju att arbetsförmedlingen går företagens intressen och inget företag var intresserade av att anställa honom. Till slut kom ändå insikten fram till mig; karljäveln utbildas inte till att arbeta utan till att söka arbete, till att vara arbetslös. Det är en del av det en marxist skulle kalla ”reproduktionen av arbetarklassen”. För det innebär inte bara att det ska födas nya arbetare utan också att tvinga in de arbetare som finns i arbete. En stor mängd arbetslösa som söker alla jobb och är beredda att ta vita eller svarta jobb till låga löner och med mössan i handen sätter press på de som redan har arbete att acceptera vad som helst på jobbet. De som har jobb är också väl medvetna om hur man blir behandlad av arbetsförmedlingen, det är ytterligare en morot att hålla käft och lyda chefen i allt.
En annan funktion som åtgärderna har är det gratis arbete som företagen slipper betala för som utförs av alla praktikanter. Delvis tjänar de så klart på själva arbetet, men också för att de slipper anställa människor att utföra samma jobb och dessutom kan de pressa köksslavarnas redan låga löner.
Mycket av utbildningen gick också ut på att lära oss att vara arbetare, så att säga att ”reproducera” oss. Så att vi inte skulle glömma att gå upp tidigt och gå iväg till nåt vi uppfattar som urtrist och meningslöst. Därmed inte sagt att vi skulle lära oss lyda, utan kanske mer att lära oss de olika normer och ”paroller” som gällde för t ex just restaurangbranschen. Saker som ”kunden har alltid rätt” och annat trams. I de svenska köken jobbar ändå ganska få människor på samma arbetsplats, så det är viktigare att folk kan jobba självständigt än att klara att underställa sig en köksmästare. Men att vara arbetare är ibland också att lära sig kämpa tillsammans med människor i samma situation. Naturligtvis ser konflikterna annorlunda ut när man främst ska förvaras och läras upp istället för att i huvudsak producera, men jag förvånades i alla fall över hur hårda konflikterna blev på Lernia.
Kim Müller, medlem i Kämpa tillsammans!
Kämpa tillsammans! 