Undersökning och självaktiviteten söndag, Jan 24 2010 

Här kommer en fortsättning på inlägget om självaktivitet, strategi och klassmakt:

Parentes om självaktiviteten som strategi och projektualitet

Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik. Det här sättet att arbeta på, där själva begreppet, tankesättet, skapar ett nödvändigt avstånd från vad som händer på arbetsplatserna och som gör att man kan förstå mikrofenomen som utspridda och samhälleliga tendenser – alltså meso- och makrofenomen – är inte bara beskrivande. Det är också aktiverande. Medvetenhet gör att man kan intervenera bättre i de dagliga konflikterna och det gör att man kan se varför konflikter fattas eller hur de kan utvecklas.

Den grundläggande frågan har alltid varit hur man skapar en rörelse som producerar självaktivitet och som reser sig ur den verkliga konflikten mellan arbete och kapital. Ett första sätt att arbeta på har varit att skapa en viss uppsättning beskrivande termer som gör att missnöjda lönearbetare kan använda sig av dem för att dels förstå ett generellt och samhälleligt fenomen, dels kunna intervenera bättre i de kamper som de redan är en del av.

Ett gemensamt språk och en utspridd gemensam metod har skapat en mängd olika undersökningar där man inte bara pekar ut fenomen utan där man även använder sig av undersökningen som ett medel för att intervenera och förändra. På det viset kan självaktiviteten stärkas ”utifrån”. Men detta ”utanförskap” fungerar inte representativt eller ställföreträdande utan det skapar snarare ett handlingsutrymme på arbetsplatserna. Problemet är nämligen att det är arbetaren själv som måste bli kapabel att zooma ut ifrån sin tillvaro och kunna urskilja vad som är eller inte är på gång på arbetsplatsen. Vi ser därmed självaktiviteten som levd praxis. Självaktiviteten kan tematiseras, beskrivas och undersökas utifrån men den kan endast utföras genom en överlagd livsföring som styr undan från de båda blindskär som ”att göra sitt jobb” och ”klassisk politisk organisering” innebär.

Vi ser därmed arbetaren och arbetarkollektivet som en grundläggande handlingsenhet i en klasskampsstrategi, där grunden är tron på att varje arbetare och varje arbetarkollektiv är utrustad med en valfrihet som inte helt och hållet kan infångas av någon samhällelig kausalitet och inte heller helt uppgå i sociala roller eller till fullo bestämmas av den tekniska organiseringen av arbetarklassen. Arbetaren är aldrig bara en arbetare. Denna ”frihet” eller ”utsida” yttrar sig i det ansiktslösa motståndet och i självorganiseringen, som först och främst handlar om att säkra ett frihetsutrymme gentemot samhälleliga institutioner och organisationer, gentemot manipulatörer och politiker. Utifrån detta utrymme kan sedan andra mer offensiva kamper föras. Det viktiga är att ”skära ut” en livsvärld under och efter arbetsdagen där andra förhållanden än lönearbetets och produktivitetens kan utvecklas fritt. Detta gör att vi redan i det ansiktslösa motståndet kan se tendenser till en kritik av vår funktion som arbetarklass och att kampen inte bara är ett försök att tillgodogöra sig tid, nyttigheter och bruksvärden utifrån vår funktion som kapitalets nödvändiga arbete.

Det långsiktiga målet bör vara att producera ett självaktivitets parti, eller ett utomfackligt fack, som emellertid inte har formen av ett politiskt parti, en facklig formell organisation eller ens som en organisation. Ett sådant parti bör snarare ha en informell karaktär som tar sig uttryck i en omedelbar och personlig insats på arbetsplatserna och inom de olika former av organisationer och strukturer som arbetarklassen är instängd i. Det här förhållningssättet kan kallas för projektualitet – eftersom det reser sig ifrån något som är förhanden men som kan utvecklas och spridas genom utförandet av personliga politiska projekt.

Undersökningen och lanserandet av begrepp, projektualiteten, har därför handlat om att lokalisera ett utspritt samhälleligt fenomen som kan genomgå ett slags realitetstest och peka på något som faktiskt sker, i motsats till något som vore önskvärt eller tidigare har fungerat. All kamp som inte är baserad på vad som verkligen sker på arbetsplatserna är dömd att misslyckas.

Marcel

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Självaktivitet, strategi och klassmakt torsdag, Jan 14 2010 

Sju långa år
För ungefär sju år sedan skrev jag och några före detta arbetskamrater ner våra erfarenheter från kamperna på ett bageri där vi hade jobbat. För mig kom det att utgöra en startpunkt för ett mer utåtriktat och långsiktigt arbete med klassorganisering och politisk organisering.

Även om vissa av oss (speciellt medlemmarna i Kämpa tillsammans!) redan hade vänt och vridit på de här frågorna en hel del, så var publiceringen av de första texterna ett steg ut i vänsterns offentlighet. Publiceringen kom ganska snart efter kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg och de mottogs med både entusiasm och tvekan. För en del var det en välbehövlig ”vändning” gentemot vår vardag och andra var oförstående till vår ovilja att ha en ”politiskt linje” gentemot fackföreningarna. Man var oförstående till att ha en ”facklig linje” som var baserad på klassintresse istället för en politisk motivation att stärka den ena eller andra falangen. Å andra sidan blev våra texter väl emottagna av till exempel folk från folkrörelselinjen och delar av SAC. Helt enkelt andra som såg arbetarklassens självständiga arbetsplatskamp som det centrala och/eller själva hade erfarenhet av kämpande arbetarkollektiv.

Strategin utformar krigsplanen och dess mål bestämmer de enskilda stridshandlingarna, som skall leda till målet. Det innebär att strategin skisserar de olika operationerna och inlemmar de enskilda striderna i den.
von Clausewitz

Den andra arbetarrörelsen
När vi skrev våra första texter om jobben vi haft så kände vi inte till begreppet ”militanta undersökningar” och sättet de användes på. Men vi hade redan börjat intressera oss för de politiska inriktningar som satte arbetarklassens kamper i första rummet och snart läste vi om vad kamrater i Italien, Frankrike, USA och Sverige gjort och skrivit innan oss. När vi läste om tidigare generationers kamper så kände vi också igen oss. Vi identifierade oss med tidigare arbetare som haft liknande osäkra arbetsförhållanden och drivit en kompromisslös klasskamp. På det sättet såg vi vår historia och våra historiska föregångare både i texter och kamper. När vi på våra arbetsplatser vände oss till facket för att få hjälp men fick kalla handen och istället på ett direkt och utomfackligt sätt började kämpa tillsammans med arbetskamraterna var det lätt att känna igen sig i teorier om att det fanns en ”andra” arbetarrörelse vid sidan om den officiella. Vi var de tillfälligt anställda som fick skapa medbestämmande genom sabotage, löneförhöjning genom stöld och arbetstidsförkortning genom maskning.

Det ansiktslösa motståndet är ett resultat i sig: en oförmedlad kamp leder inte till en seger eller vinst utan är i sig en seger och vinst. Om jag går hem från jobbet en halvtimme tidigare än vad jag egentligen slutar, vilket jag ofta gör, har jag i och med att jag genomfört denna arbetstidsförkortning vunnit min seger. Målet är realiserat och en delseger är vunnen. Självklart kan nya mål och hotsituationer uppstå utifrån detta. Men det viktiga med det ansiktslösa motståndet och självaktiviteten är att medlet på sätt och vis blir till ett mål. Det ansiktslösa motståndet tycks därmed ha en fullständigt annan karaktär än förmedlad kamp just genom att det inte fungerar på samma sätt som förmedlad kamp: oförmedlad kamp genererar inte ett mål utan är ett mål.
Marcel

Dessa kamper, eller praktiker, som slog direkt mot ledningen och på ett omedelbart sätt gjorde våra liv lättare kom vi att kalla ”ansiktslöst motstånd” i brist på bättre namn. Det här var i en tid då vänstern, vår politiska omgivning, till stor del såg det som att det var ”lugnt” eller ”fred” på arbetsplatserna, i skarp kontrast till vår uppfattning om vår situation på arbetsplatserna. Jag menar fortfarande att det pågår ett dagligt klasskrig där ingen fred är möjlig så länge kapitalismen ännu existerar.

Partiet, facket, vänstergruppen osv. är medel – sätt att organisera rörelsen/kampen. De leder fram till en seger eller en förlust (….) det ansiktslösa motståndet är rörelsen, kampen, segern…
Marcel

Så begreppet ansiktslöst motstånd var ett sätt att beskriva de kampmetoder som arbetare redan använde dagligen. Vi betonade ofta det taktiska i dessa arbetsmetoder. Speciellt kanske i form av ”de små stegens politik” där man kämpade tillsammans och kunde ta större strider efterhand som man började känna varandra och lärde känna varandra. Vi beskrev i de första arbetsplatsrapporterna hur arbetarkollektiven bildades i kampen och hur dess medlemmar stötte varandra. I senare texter, exempelvis Management för proletärer, gick vi mer i detalj in på hur arbetarkollektiven formerades. En av de saker vi betonade var att oavsett vilken facklig linje man hade så var all framgångsrik kamp på arbetsplatsen beroende av solidariteten arbetskamrater emellan; ett starkt arbetarkollektiv.

Saken är väl att all form av klassmakt kommer ur självaktivitet. Representanter av olika slag kan aldrig göra något utan den ”galne niggern bakom ryggen”. Alla organisatörer av olika slag vill ANVÄNDA denna självaktivitet till sina fack/partier/organisationer. Vår ståndpunkt är att självaktiviteten är vad som ska organiseras, utvecklas och spridas.
Raven

Självaktivitet som strategi

För många av dem som var ute och kämpade på arbetsplatserna så räckte det, folk förstod vad vi menade. Men samtidigt var vi inte lika nog med att beskriva varför vi såg självaktiviteten som så central för klasskampens långsiktiga utveckling. Min fasta övertygelse är att klasskampen är den dominerande konflikten i samhället och dess tydliga uttryck finns på arbetsplatserna. Inte bara på grund av att det är där den dagliga kampen och utsugningen sker, utan också för att det är där vi lättast kan finna den gemenskap som gör att vi kan kämpa tillsammans. Så ska vi få någon seriös och bestående förändring av samhället måste den ha en utgångspunkt i den kamp mot lönearbetet som sker på arbetsplatserna. Med konkreta erfarenheter av kollektiv kamp tillsammans med arbetskamrater och grannar så har vi kommit fram till att den enda realistiska möjligheten att skapa förändringar i samhället sker genom självorganiserad arbetarkamp.

Så det vi gör, kamperna och spridningen av erfarenheter, är något som går utöver det ”mikroplan” som den enskilda arbetsplatsen utgör. Det är en del i stärkandet och byggandet av ”den andra arbetarrörelsen”. Den enda rörelse som på allvar kan förändra det här samhället. Arbetarklassens självaktivitet är inte bara en taktik för att gynna våra omedelbara behov utan också en strategi, en övergripande och långsiktig plan för att öka klassmakten och för att avskaffa alla klasser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Self-activity, strategy and class power måndag, Jan 4 2010 

In this short text Kim Müller writes about why Kämpa Tillsammans see the workplace struggles as central and their strategic view on faceless resistance and self-activity.

Seven long years
About seven years ago a few work comrades and I wrote about the experiences of our struggles at the bakery we used worked at. Personally this constituted a start for a more forward looking and long term work in class- and political organization. Even though some of us (especially the members of Kämpa tillsammans!) already had grappled with these issues a lot, the publication of the first texts was a step into the leftist arena. The publication came quite soon after the riots during the EU-summit in Gothenburg and were received with both enthusiasm and doubts. Some saw it as a much needed ”turn” towards our everyday life and others were puzzled by our refusal to have a political position on the trade unions. They did not comprehend having a trade union position that was based on the interest of the class rather than a political motivation to strengthen one of the various factions. On the other hand out texts were received quite well by some union activists both from LO and SAC – simply put those who sees the working class’ independent workplace struggles as central and/or had experiences from active workers’ collectives.

The strategy forms the battle plan and its goals decides the individual battles which shall lead to the goal. This means the strategy outlines the different operations and incorporates the individual battles in the strategy.
– von Clausewitz

The Other Workers’ Movement
When we wrote those first few texts about the job we had we were not familiar with the concept of ”militant investigation/research” and how they were applied. But we had already started getting interested in those political currents that put the primacy on the working class’ struggles and we were soon reading about what comrades in Italy, France, USA and Sweden had done and written about before us. We recognized ourselves in the struggles of previous generations that we read about, and we identified with those previous workers who had similar insecure work conditions and had engaged in uncompromising class struggle. In this way we saw our history and our historical predecessors both in texts and struggles. When we in our workplaces turned to the union for help but instead got cold feet, and instead started directly, and outside of the unions, to struggle together with our work comrades it was easy to identify with the theories that argued that there was an ”other” workers’ movement next to the official one. We were the temporary employed who created influence through sabotage, wage increase through theft and reduction in working time through ‘go-slow’ actions.

Faceless resistance is a result in itself: an unmediated struggle doesn’t lead to a victory or gain but is itself a victory and a gain. If I leave work half an hour earlier than I should, something I often do, I have already won through the act of reducing my own workday. My goal is realized and a partial victory has been won. Of course new goals and situations occur out of this. But the important thing about faceless resistance and self-activity is that the means is in a way becomes the goal. Faceless resistance thus seem to have a completely different character than a mediated struggle in the way that it doesn’t function the same way as mediated struggle: unmediated struggle doesn’t generate a goal, but is a goal.
– Marcel

These struggles, or practices, that struck management directly and made out lives immediately easier we came to call ”faceless resistance” for lack of a better name. This was during a time when the left, our political environment, to a large degree saw that it was ”calm” or ”peace” at the workplaces, in stark contrast to our understanding of our situations at the workplaces. I still argue that an everyday class war is occurring and no peace is possible as long as capitalism exists.

The party, the trade union, the leftist group etc. are means – ways in which to organize the movement/struggle. They lead to a victory or a loss (…) faceless resistance is the movement, the struggle, the victory…
– Marcel

The concept of faceless resistance is one way to describe those methods of struggle that workers already use daily. We often emphasized the tactical in these methods. Especially in the form of ”the politics of baby steps” where you struggle together and can take on larger struggles afterwards as workers start to learn to know each other. In the first workplace reports we described how workers’ collectives were developed/built through the struggle and how its members supported each other. In later texts, e.g. ”Proletarian management”, we wrote more detailed about how workers’ collectives are formed. One of the things we stressed was that regardless of the view on the role of the trade unions, every successful struggle at workplaces came from the solidarity between workmates; a strong workers’ collective.

The fact is that all forms of class power comes from self-activity. Representatives of various sorts can never do anything without the ”the black man standing behind me with a Molotov cocktail.”Note Raven is referring to the (maybe false but thats not the point) quote by Martin Luther King Jr – “I am only effective as long as there is a shadow on white America of the black man standing behind me with a Molotov cocktail.” . Every organizer of various sorts will USE this self-activity for their own union/party/organization. Our position is that it is the self-activity that should be organized, developed and circulated.

-Raven

Self-activity as strategy
For many of those who were struggling at workplaces it was enough, people understood what we meant. But at the same time we felt it wasn’t simply enough to just describe why we saw self-activity of workers as central to the long-term development of the class struggle. I am convinced that the class struggle is the dominant struggle in society and their clearest expressions are to be found at the workplaces. This conviction is not just based on the fact that it is there that the daily struggle and exploitation happens, but also because it is there that we most easily can find the community that enables us to struggle together. If we are to get any serious and permanent change of society it has to be based on the struggle against wage-labour that occurs at the workplaces. From the concrete experiences of collective struggles together with workmates and neighbours we have come to the conclusion that the only realistic possibility to create changes in society happens through self-organized workers’ struggle. So what we are doing, the struggles and dissemination of experiences, is something that goes beyond the ”microlevel” of the individual workplace. It is a part of the strengthening and construction of ”the other workers’ movement” – the only movement that can seriously change our current society. The working class’ self-activity is not just a tactic to benefit our direct needs but also a strategy, an overall and long-term plan to increase our power as a class and abolish all classes.

Translated by Khawaga