Här kommer en fortsättning på inlägget om självaktivitet, strategi och klassmakt:

Parentes om självaktiviteten som strategi och projektualitet

Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik. Det här sättet att arbeta på, där själva begreppet, tankesättet, skapar ett nödvändigt avstånd från vad som händer på arbetsplatserna och som gör att man kan förstå mikrofenomen som utspridda och samhälleliga tendenser – alltså meso- och makrofenomen – är inte bara beskrivande. Det är också aktiverande. Medvetenhet gör att man kan intervenera bättre i de dagliga konflikterna och det gör att man kan se varför konflikter fattas eller hur de kan utvecklas.

Den grundläggande frågan har alltid varit hur man skapar en rörelse som producerar självaktivitet och som reser sig ur den verkliga konflikten mellan arbete och kapital. Ett första sätt att arbeta på har varit att skapa en viss uppsättning beskrivande termer som gör att missnöjda lönearbetare kan använda sig av dem för att dels förstå ett generellt och samhälleligt fenomen, dels kunna intervenera bättre i de kamper som de redan är en del av.

Ett gemensamt språk och en utspridd gemensam metod har skapat en mängd olika undersökningar där man inte bara pekar ut fenomen utan där man även använder sig av undersökningen som ett medel för att intervenera och förändra. På det viset kan självaktiviteten stärkas ”utifrån”. Men detta ”utanförskap” fungerar inte representativt eller ställföreträdande utan det skapar snarare ett handlingsutrymme på arbetsplatserna. Problemet är nämligen att det är arbetaren själv som måste bli kapabel att zooma ut ifrån sin tillvaro och kunna urskilja vad som är eller inte är på gång på arbetsplatsen. Vi ser därmed självaktiviteten som levd praxis. Självaktiviteten kan tematiseras, beskrivas och undersökas utifrån men den kan endast utföras genom en överlagd livsföring som styr undan från de båda blindskär som ”att göra sitt jobb” och ”klassisk politisk organisering” innebär.

Vi ser därmed arbetaren och arbetarkollektivet som en grundläggande handlingsenhet i en klasskampsstrategi, där grunden är tron på att varje arbetare och varje arbetarkollektiv är utrustad med en valfrihet som inte helt och hållet kan infångas av någon samhällelig kausalitet och inte heller helt uppgå i sociala roller eller till fullo bestämmas av den tekniska organiseringen av arbetarklassen. Arbetaren är aldrig bara en arbetare. Denna ”frihet” eller ”utsida” yttrar sig i det ansiktslösa motståndet och i självorganiseringen, som först och främst handlar om att säkra ett frihetsutrymme gentemot samhälleliga institutioner och organisationer, gentemot manipulatörer och politiker. Utifrån detta utrymme kan sedan andra mer offensiva kamper föras. Det viktiga är att ”skära ut” en livsvärld under och efter arbetsdagen där andra förhållanden än lönearbetets och produktivitetens kan utvecklas fritt. Detta gör att vi redan i det ansiktslösa motståndet kan se tendenser till en kritik av vår funktion som arbetarklass och att kampen inte bara är ett försök att tillgodogöra sig tid, nyttigheter och bruksvärden utifrån vår funktion som kapitalets nödvändiga arbete.

Det långsiktiga målet bör vara att producera ett självaktivitets parti, eller ett utomfackligt fack, som emellertid inte har formen av ett politiskt parti, en facklig formell organisation eller ens som en organisation. Ett sådant parti bör snarare ha en informell karaktär som tar sig uttryck i en omedelbar och personlig insats på arbetsplatserna och inom de olika former av organisationer och strukturer som arbetarklassen är instängd i. Det här förhållningssättet kan kallas för projektualitet – eftersom det reser sig ifrån något som är förhanden men som kan utvecklas och spridas genom utförandet av personliga politiska projekt.

Undersökningen och lanserandet av begrepp, projektualiteten, har därför handlat om att lokalisera ett utspritt samhälleligt fenomen som kan genomgå ett slags realitetstest och peka på något som faktiskt sker, i motsats till något som vore önskvärt eller tidigare har fungerat. All kamp som inte är baserad på vad som verkligen sker på arbetsplatserna är dömd att misslyckas.

Marcel

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,