Vi vill ha allting!

En historisk bakgrund till den autonoma marxismen

Denna bok kom ut 2003 och finns här i digitaliserad form. Här följer förordet:

Förord

Syftet med denna bok är att på ett lättbegripligt sätt presentera grunderna till den autonoma marxismen. Vi har länge saknat enkla introduktioner till de autonoma teorierna på svenska. Efterfrågan på autonom marxism har på bara några år vuxit till sig rejält från både väntade och oväntade håll. Anledningen är helt enkelt att den har någonting att komma med. Den är ett ovärderligt teoretiskt verktyg när man ger sig i kast med dagens klasskamp och sociala strider.

Boken innehåller för det första en allmän basic introduktion av oss om den autonoma marxismen. Sedan följer tre texter som skrivits av företrädare för de största klassiska grupperingarna.1

Den första av de tre, ”Tillbaka till framtiden”, är skriven av Martin Glaberman och Seymour Faber. Den handlar om vikten av Marx metodologi och hans teori om proletariatet. Glaberman var en amerikansk bilarbetare som i tur och ordning tillhörde Johnson-Forest-fraktionen, Correspondence, Facing Reality och Bewick Editions. Glaberman var aktiv socialist i hela 70 års tid och avslutade sin bana med en akademisk karriär som arbetarhistoriker.

Författaren till nästa text, ”Socialismens innebörd”, är Paul Cardan (en pseudonym för Cornelius Castoriadis från den franska gruppen Socialism eller barbari). Denna skrift från 1961 gavs ut på svenska första gången 1974 av de frihetligt socialistiska Växjö Ungsocialister (då under titeln Socialismens mening).

Texten är enkel och handlar om att det är arbetarnas vardagliga situation och kamp mot alienationen som är potentiellt revolutionärt sprängstoff. Klasskampen förs hela tiden på olika sätt. Även om den inte yttrar sig öppet i upplopp och stora strejker så pågår den alltjämt i det fördolda, och det är revolutionärers uppgift att utveckla och sprida dessa kamper. (Alltså Marx klassiska allegori att revolutionen är en gammal mullvad som ibland har borrat sig ned i djupet och ibland träder fram till ytan). Kommunister skall inte bara sitta och vänta på någon mytomspunnen kris eller bygga ett stort parti, utan sprida och radikalisera de kamper som klassen redan för.

Den avslutande texten är ”Kampen mot arbetet” från 1966. Den skrevs av den italienske operaisten Mario Tronti (han som utvecklade teorin om ”den sociala fabriken”).2 Texten är ganska kort men lite tyngre än de andra. Den handlar likt Cardans text om vikten av att revolutionärer utvecklar de strider som redan pågår. Texten berör även Trontis tes om att ”arbetarklassen är kapitalets motor”. Alltså att kapitalet behöver arbetarklassens klasskamp för att kunna revolutionera produktivkrafterna och utvecklas, men att kapitalet samtidigt måste förinta dessa kampers antagonistiska karaktär genom fackföreningarnas och partiernas medlande roll. Kapitalisterna vill att arbetarkampen skall ätas upp i meningslösa krav som bara moderniserar och utvecklar kapitalet. Tronti menar att det är proletariatets negation, dess ”Nej!”, som är dess kommunistiska potential.

Teorierna i alla dessa texter betonar proletariatets roll, vilket är ytterst viktigt i dagens politiska klimat där vissa tendenser även inom vänstern förnekar proletariatet och försöker ersätta det med andra sociala subjekt. De klassiska autonoma teorierna hävdar istället det som egentligen är självklart – att det är proletariatet som i sin självständiga kamp kan skapa kommunism.

En annan bra sak med dessa texter är att de inte bara visar de olika gruppernas styrka, utan även deras svagheter. Glabermans text har t.ex. ett okritiskt förhållningssätt till Lenin samtidigt som den uppvisar en överdriven spontanism. Det är viktigt att komma ihåg att de öppna kamperna som har skapat (eller kommer skapa) en brytning med kapitalet förbereds av generationer av arbetares ansiktslösa motstånd. Utan detta lågintensiva krig på arbetsplatserna skulle aldrig dessa större och mer revolutionära kamper kunna ske.

Cardan har fel i att det endast är kampen mot alienationen som är revolutionär och det är från denna åsikt som hans överbetonande av självbestämmande och direkt demokrati kommer från. Socialism eller barbari och Cardan själv var mycket påverkade av den rådskommunistiska traditionens betonande på självförvaltning och arbetarråd. Detta tillsammans med att den tid som de var verksamma i (1949-1965) var en extremt expansiv period för kapitalet gjorde att det var kampen för självbestämmande som ansågs vara det centrala. Arbetarna fick allt högre lön men även ökat arbetstempo vid det löpande bandet, vilket ledde till motstånd mot hur produktionen såg ut. Detta ledde tyvärr till att man såg kapitalism först och främst som en ”förvaltningsform” och att socialismen skulle betyda arbetarnas självförvaltning av produktionen. De såg inte kapitalismens innehåll och fokuserade sig därför på dess form. Därav deras åsikt att socialism betydde arbetarförvaltning men om arbetarna bara skulle ta över produktionen och förvalta den själva, skulle detta blott leda till en självförvaltning av kapitalet, en slags självutsugning. Kapitalismen är först och främst en produktionsform baserade på givna produktionsrelationer och inte bara en ”förvaltningsform”. Dessa relationer styr hela samhället, de kan inte reformeras på något vis utan tvingar alla att följa dess logik. Därför handlar inte kommunismen om att de kapitalistiska relationerna förvaltas på ett demokratiskt och rättvist sätt. Självklart innebär kommunismen självbestämmande, men framförallt måste ett kommunistiskt samhälle innebära skapandet av helt nya samhällsförhållanden och relationer.

Trontis text visar tydligt att han aldrig bröt med Lenin. Han hävdar att proletariatet behöver ett parti för att vara revolutionärt. Vi håller med om att den dagliga klasskampen måste utvecklas och spridas för att den skall bli revolutionär. Men det revolutionära partiet är inte de olika formella partier som påstår sig föra arbetarklassens talan. Partiet är en produkt – en materialisering av klasskampen. Det materiella partiet är alltså de mest avancerade grupperna inom proletariatet och dessa behöver nödvändigtvis inte ha tagit en formell form.3

Alla tre texterna dras dessutom med begränsningen att de främst ser proletariatet som fabriksarbetare i snäv bemärkelse. Detta synsätt står enligt den italienske vänsterkommunisten Bordiga i motsättning till den definition av proletariatet som Marx själv hade – att proletariatet är ”de utan reserver”.4 Löneskillnader och liknande uppdelningar är enligt denna definition skapade av kapitalismen för att splittra klassen. Bordiga talade dessutom om en ”absolut fattigdom”, alltså att vara fattig innebär inte bara att ha lite stålar utan det handlar även om alienation. Att man är fattig på ”liv” och självbestämmande. Kapitalet härskar genom att den separerar vår mänskliga verksamhet och aktivitet från oss, den förvandlas till arbete i dess produktion och används för ekonomins skull. Likt Marx tar Bordiga fasta på det omänskliga i kapitalismen och för dem är kommunismen inte bara proletariatets rörelse, utan även den mänskliga rörelsen. Därför hävdar vi kommunismens passion. Det kanske mest frigörande och befriande med klasskampen är de nya sociala relationer som uppstår mellan människor i kamp, till exempel i vänskap, i kärlek och i sexualitet. Under klasskampen, som har kommunismen som dynamik, föds nya människor. Självklart hävdar vi inte likt Bernstein att ”rörelsen är allt, målet är intet” eller påstår att det är möjligt med ”kommunistiska öar” som på något sätt skulle stå utanför kapitalet. Utan vi hävdar att den mänskliga gemenskapen är inneboende i proletariatets kamper. Kommunismen är alltså inte något i en fjärran framtid utan det är den verkliga rörelsen här och nu, och de kommunistiska sociala relationerna kommer att segra om klasskampen generaliseras och drivs så hårt att kapitalet upphävs. Kommunismen som ”samhälle” i sin tur innebär slutet på separeringar, det innebär en gemenskap där människans aktivitet tillhör henne själv.

Dessa tre texter belyser alltså den tradition dagens autonoma marxism bygger på, men samtidigt är det självklart mycket viktigt att påpeka att de autonoma teorierna har vidareutvecklats sedan dess.

Vi som ger ut denna bok är en grupp kommunister som kallar oss Kämpa Tillsammans! . Med kommunister menar vi dels att vi vill utveckla den kommunistiska rörelsen – det vill säga proletariatets självständiga kamp mot kapitalet. Dessutom att vi har en kommunistisk teori, alltså en teori som intresserar sig för denna rörelse och en teori som hävdar kommunismens aktualitet. Kommunismen kan vi se i kampen som uppträder framför våra ögon!5 Vår teori är odogmatisk och vi hämtar inspiration från alla strömningar som intresserar sig för arbetarklassens självständiga kamper: exempelvis klasskampsanarkism, rådskommunism, situationism, operaism/autonomism och ultravänstern. Det kommunistiska projektet är inte statiskt utan något som utvecklas hela tiden. Det enda som är bestående är teorin om proletariatet och dess rörelse för en mänsklig gemenskap.

Vi hävdar alltså att det är proletariatets autonoma klasskamp (som ofta är helt vardaglig och tillsynes ”opolitisk”) på livets alla områden (alltså inte bara i det som i dagligt tal brukar menas med produktionen) som har revolutionär potential. Trots att vi ser klassens autonomi som grundläggande för den kommunistiska rörelsen menar vi, till skillnad från autonomisterna, att autonomi inte är något revolutionärt i sig självt. Det är visserligen självklart att klasskampen om den skall vara kommunistisk måste föras självständig mot kapitalet, men det mest grundläggande för kommunister är inte HUR proletariatets kamper är organiserade, utan VAD de organiserar – alltså vad kamperna kan komma att leda till. Innehållet är viktigare än formen. Den kommunistiska rörelsens ABC är alltså inte autonomi utan det kommunistiska perspektivet. Arbetarkamp, även reformistisk sådan, skapar alltid problem för kapitalet och klasskampen förbereder proletariatet för framtiden. Denna förberedelse kan leda till två saker – stärkandet eller försvagandet av den kommunistiska rörelsen. Om rörelsen skall stärkas är autonomi självklart en viktig del i detta, men desto viktigare är det att kampen utvecklar ett kommunistiskt perspektiv.

Genom att kalla oss Kämpa Tillsammans! vill vi betona två saker. Dels för att om den kommunistiska rörelsen skall segra, måste arbetarklassen lyckas med att bryta den isolering som råder inom klassen. Kommunikation och gemenskap mellan individer och grupper i klassen, är kanske tillsammans med autonomin den proletära rörelsens viktigaste beståndsdelar. Klassen måste försöka kämpa tillsammans och överbygga de separeringar som kapitalet skapat för att motverka ett förenande. Kvinnor som män, invandrare och ”svenskar”, arbetslösa som arbetare, fabriksarbetare som hemmafru, deltidsarbetare eller student, det finns massor med saker som skiljer oss åt men gemensamt för oss alla är att vår verksamhet inte finns till för att kunna tillfredsställa våra egna mänskliga behov, utan för att vara produktiva för ekonomin och kapitalet. Vi måste arbeta för kapitalet för att kunna överleva. På grund av detta, alltså proletariatets ställning i samhället som arbetskraft för kapitalet, så kan den också förinta detta samhälle som är byggt på arbetet och värdet. Det är arbetarklassen som får hjulen att rulla för kapitalet, utan den skulle kapitalet inte kunna existera. De löpande banden skulle stå still, räkningarna skulle inte betalas, ingen skulle visa sig i skolbänkarna eller komma till kontoren, pengarna skulle förlora sin makt och värdet skulle försvinna. Det är hos arbetarklassen all verklig makt egentligen finns, därför måste kapitalet integrera den i sig och försöka göra dess kamp harmlös. Klasskampen måste fås att utveckla kapitalet istället för att skada det. Detta är bland annat vänsterns uppgift. Eftersom det alltså är proletariatet som upprätthåller och återskapar kapitalet så är det självklart också det som har chansen att förstöra kapitalet. Arbetarklassen är därför inte potentiellt revolutionärt eftersom den kan vara vänster, aktivistisk eller subkulturell utan på grund av dess ställning i samhället. Det finns inga revolutionära subkulturer eller identiteter – det finns bara en revolutionär klass.6 Det är blott om klassen agerar som en totalitet, om vi förbinder oss med varandra genom att kämpa tillsammans, som kommunismen kan bli något annat än en rörelse och en dröm.

Dessutom vill med namnet Kämpa Tillsammans! betona en historisk kontinuitet. Under detta namn har några av oss tidigare givit ut texter som analyserat kapitalismen och den autonoma kamptraditionen. Denna teoribildning var som intensivast 1997-98 och mognade med tiden till en allt mer utpräglad autonom marxistisk klassanalys. Vi sökte oss tillbaka till rötterna till dagens autonoma aktiviströrelse: militant arbetarkamp i Italien på 60- och 70-talet. På så sätt upptäckte vi den ”andra” arbetarrörelsens historia och den autonoma strömning som alltid existerat i arbetarklassens kamper. Detta har även gjort att vi idag är intresserade av alla de olika kommunistiska teorier som intresserar sig för den verkliga rörelsen och som därav är användbara som verktyg för oss i klasskampen.

För oss var denna teoribildning också ett led i övergången från ungdomlig iver till långsiktig förändring. Den utarbetade teorin blev till kunskap genom praktisk kamp på arbetsplatser och i bostadsområden. Vi kom medvetet att prioritera något som vi kallade för ”ansiktslöst motstånd”, ett slags informellt förstadium till en utomfacklig kampstrategi. Med ”ansiktslöst motstånd” syftade vi på den spontana olydnaden och vardagligt småsabotage mot lönearbetet. Vi satsade på detta för att:

1. Det höjer klassens militans i vardagen.
2. Alla har erfarenheter av det.
3. Alla andra revolutionärer skiter i det!

Idag har fler personer tillkommit i arbetsgruppen och det är tänkt att vi ska fortsätta att syssla med teoribildning. Detta häfte är vårt första projekt. Väldigt kortfattat så har vår grupp enats om följande slutsatser i samband med sammanställandet av detta häfte:

* Klassens faktiska ”medvetande” kan bara ses i klassens handlingar.
* Klasskampens huvudsakliga uttryck är kampen mot bytesvärdet och för bruksvärdet.7 Detta visar sig speciellt i kampen mot arbetet, närmare bestämt reduceringen av livet till arbetskraft, till en vara.
* Vänstergrupper som reproducerar arbetets organisering (och alienation) i sin framtidsvision eller organisation kan aldrig stärka den kommunistiska rörelsen.
* Kampen mot arbetet är minst lika mycket ett positivt uttryck för ett självbestämt liv som det är ett motstånd mot arbetets tristess, leda och likriktning – dess alienation.
* Klasskampen är inte begränsad till någon del av samhällsfabriken.
* Proletariatets autonoma kampformer utgör redan i nuet frön till den möjliga framtida revolutionen, de är en del av den kommunistiska rörelsen.
* Kommunismen är den verkliga rörelse som proletariatet utvecklar i sin antagonistiska kamp mot kapitalet.
* Den mänskliga gemenskapen visar sig i den kommunistiska rörelsen.
* Kommunismen innebär proletariatets revolutionära upphävande av sig självt som klass och därav alla andra klasser. Proletariatet har inget positivt att ge kapitalismen – det är dess negation.

Noter till Förordet

1. Det är viktigt att påpeka att dessa texter och grupper och den autonoma marxismen i helhet har beröringspunkter med andra revolutionära strömningar som exempelvis anarkism, rådskommunism och bordigism. För att bara ta ett exempel så fanns det en stark bordigistisk tendens i Socialism eller barbari med avhoppare från det Internationella Kommunistiska Partiet. Många skulle dessutom hävda att gruppens teori snarare är rådskommunistisk än autonomistisk. För enkelhetens skull och för att motverka att dessa teorier förvandlas till dogmer och ideologi har vi valt att inte problematisera vilken -ism de tillhör ytterligare. För den intresserade kan vi rekommendera Aufheben nummer 11 där själva begreppet autonom marxism och de grupper som man brukar säga ingå i denna teoribildning problematiseras.

2. Teorin om samhällsfabriken eller den sociala fabriken utvecklades bland annat av den autonoma marxisten Mario Tronti (det kan dock vara på sin plats att påpeka att många andra teoretiker ur andra kommunistiska strömningar har gjort liknande analyser exempelvis grupperna/tidskrifterna Negation och Internationalist Perspective). Med samhällsfabriken menas att hela livet, hela samhället har underkastats kapitalet och organiserats som en fabrik. En arbetare är inte bara viktig för kapitalet som arbetare utan även exempelvis som en konsument. Skillnaden mellan arbete och fritid börjar försvinna, kapitalet försöker få alla sektorer och sfärer att bli produktiva. Arbetslösa är produktiva för kapitalet om de konkurrerar om jobben på arbetsmarknaden, studenterna blir produktiva om de skaffar sig rätt utbildning, hemmafruarna är produktiva om de reproducerar arbetskraften etc. Nu börjar även idéer säljas, när du köper en vara får du en livsstil eller en identitet på köpet. Du kan köpa dig en personlighet på marknaden! Mobiltelefoner och datorer gör att arbetarna blir ännu enklare tillgängliga efter att de kommit hem från jobbet. Allting underkastas kapitalet. Detta påverkar även fackföreningarna och andra vänsterorganisationer som blir en del av systemet och finns till för att bevara proletariatet som en del av kapitalet, som variabelt kapital.

Att kapitalet lägger hela den mänskliga tillvaron under sig betyder dock också att klasskampen finns överallt. Arbetslösa försvinner från arbetsmarknaden istället för att konkurrera på den vilket gör att de slutar vara produktiva för kapitalet, stölder och snatterier skapar klasskamp i cirkulationssfären, studenter jävlas med lärarna och vägrar plugga det dom ska, kvinnor vägrar vara slavar i hemmet vilket skapar klasskamp i reproduktionens sfär etc. I och med kapitalets penetrering av hela samhällslivet så reses även motstånd och klasskamp mot det överallt.

3. Jaques Camatte har genom sin detaljerade undersökning av Marx syn på partiet visat att Marx står i fullständig motsättning till leninismens och socialdemokratins partisyn. Enligt Camatte så är partiet för Marx inte något som finns utanför klassen och som ger den ett kommunistiskt medvetande. Tvärtom, partiet skall förstås som ett uttryck för klassen. I klasskampen materialiseras partiet och det är det mest pådrivande grupperna i klasskampen som är partiet. Inte de som organiserat sig i en formell organisation och påstår sig leverera sanningen till proletariatet. För mer läsning se Jaques Camattes ”Theory and function of the party form”, 1961 och Antagonisms ”Bordiga versus Pannekoek”, 2001.

4. En sociologisk definition av samhället gör att vi inte skulle ha två klasser, utan snarare tre, fem eller flera hundra olika klasser. Sociologiska definitioner har en sanning, en sanning för kapitalisterna som de kan använda för att isolera och atomisera proletariatet. Vänstern har ofta en sociologisk syn på klassen och definierar därav ofta proletariatet som fabriksarbetare eller än värre som de fattiga. Detta är att missförstå det revolutionära med proletariatet fullständigt. Proletariatet är kapitalismens negation, det är upphävandet av det här samhället och därmed också sin egen upplösning. Alla teorier – vänster som höger – som prisar proletariatets roll i det kapitalistiska systemet är anti-kommunistiska. Sovjet, Kina och andra så kallade arbetarstater har tydligt visat vad en sådan dyrkan kan leda till. Proletariatet är inte samma sak som arbetarklassen (rent sociologiskt sett) utan det är alla som tvingas arbeta för kapitalet – alltså de utan reserver. Och det är det som gör dem potentiellt revolutionära.

5. Med detta menar vi självklart inte att man kan se kommunismen som ett samhälle i klasskampen, utan som en tendens i klasskampen. Det vi vill påpeka är att det är i de behovsorienterade kamperna på arbetsplatserna och samhället i övrigt som vi kan hitta frön till revolutionen, det är de som är den verkliga rörelsen. Trots att klasskampen har kommunismen som dynamik, så är den alltså bara kommunistiskt potentiellt. Den kan inte utvecklas eller framträda i vilken situation som helst. För att klassen inte skall integreras i kapitalet och för att de frigörande kommunistiska aspekterna i klasskampen skall stärkas så måste kamperna utvecklas och generaliseras. Klasskampen måste gå bortom den enskilda fabriken, kontoret eller distriktet.

6. Som vi nämnt tidigare är vi motståndare till de som försöker ersätta proletariatet med ett myller av olika subjekt. Det är ingen slump att teorierna om arbetarklassens försvinnande växte fram i en tid då vänstern var svag. Men bara för att proletariatets kamper inte klär sig i en vänsterdräkt (eller för att de förs på nya sätt), betyder detta inte att proletariatet eller klasskampen har försvunnit. Vilket i sin tur betyder att kommunismen fortfarande visar sitt ansikte i proletariatets kamper. Speciellt tydligt är detta i kampen för bruksvärdet och mot bytesvärdet, denna rörelse ser vi inte bara på arbetsplatserna – exempelvis när arbetare stjäl från sina jobb och ger till sig själva, vänner eller till familjen – utan även i ungdomsrörelsers kamper, till exempel i snatterier eller husockupationer. I båda dessa fall så är det kommunistiska perspektivet närvarande – deltagarna försöker helt enkelt gå bortom värdets logik och behandla varor som bruksvärden och inte bytesvärden.

7. I kapitalismen produceras inte saker för att de kan brukas utan för att de kan bytas. Saker har alltså ett bruks- och ett bytesvärde. Mat är inte viktig för att den kan ätas (dess bruksvärde) det intressanta är att den kan säljas (dess bytesvärde). Därför struntar egentligen kapitalet vad som produceras, det enda det är intresserat av är att dess värde ökar. Som vi beskrev i föregående not så innebär detta alltså att kommunismen som rörelse angriper bytesvärdet. Kommunismen är en mänsklig gemenskap där människans verksamhet är hennes egen. En verksamhet och en aktivitet som bland annat kommer innebära en produktion av bruksvärden och inte bytesvärden. Den kommer inte innebära en rättvis fördelning av profit och pengar, utan slutet på dessa. Så länge värdelagen finns så kommer den att härska. Kommunismen betyder inte ett nytt paradis på jorden. Varför skulle det göra det? Konflikter och motsättningar kommer alltid finnas hos mänskligheten vilket inte behöver betyda att klasser och kapital är något som kommer finnas för evigt.