Meningen med den här artikeln är att kritiskt granska icke-våldslig civil olydnad med utgångspunkt i marxistisk politisk ekonomi. Motivet för en sådan granskning måste självklart vara kampen för förändring.

Vi tror att det är nödvändigt att använda marxistisk analys för att förstå denna kampmetod och hur effektiv den är. Och vår egen position är att vi är öppet fientliga till alla teorier, inriktningar och rörelser som används till att minska militansen hos proletariatet och andra förtryckta grupper. De som ser icke-våld som en princip är inte vår målgrupp med den här artikeln. De har redan tryckts tillbaka från stora delar av den revolutionära, utomparlamentariska vänstern och det ser vi som något positivt. Vi tar heller inte upp alla de gamla vanliga argumenten som militanter använt i debatter mot t ex plogbillar. Vår målgrupp med den här artikeln är istället de som definierar sig som vänster och (mycket riktigt!) ser icke-våld som en taktik som kan användas från och till. Om vi håller med om det, varför skriver vi då? Helt enkelt för att använda fel metod vid fel tidpunkt kan få fruktansvärda konsekvenser. Under den utomparlamentariska rörelsens historia i Sverige under 90-talet tror vi nämligen att fler människor har blivit skadade (eller fått böter) vid tillfällen de trott att snuten inte skulle attackera (t ex porr- och pälsblockader och ”fredliga” ockupationer av hus, väg- eller skogsmaskiner) än när folk varit inställda på röj. Sen är det naturligtvis så att det inte finns någon enkel gräns mellan de som använder icke-våld av ”principiella” eller ”taktiska” skäl.

Aktivisternas bruksvärde

Först ska vi gå igenom lite grundläggande ekonomiska begrepp. Under kapitalismen är arbetskraften (och därmed människor) en vara som kan köpas och säljas precis som alla andra varor. En varas värde kan beskrivas i två delar; dess bruksvärde och dess bytesvärde. I den här artikeln ska vi bara gå in på bruksvärdet. En varas bruksvärde är helt enkelt den nytta den har för konsumenten (”konsumenten” är alltså kapitalet när det gäller varan arbetskraft). Bruksvärdet hos t ex en snut är att skydda borgarklassen och makthavarna. Detta innebär inte att alla i samma yrke har samma bruksvärde, hos t ex journalister varierar det väldigt mycket. Allt ifrån den svarta revolutionären Mumia Abu-Jamal (som är dömd till döden) till högerkräk på Dagens Industri. För övrigt är ekonomin viktig för att förstå sådant som djurförtryck och miljöförstöring: djurförtrycket har sin grund i att djur är konsumtionsvaror under kapitalismen och kommer inte att ha någon förutsättning att försvinna innan kapitalismen gör det.

Ett lätt exempel som vi tror alla känner igen sig i är att t ex en porrblockad där Gudrun Schyman deltar skulle ha mindre chans att attackeras (och få mer uppmärksamhet av massmedia) än en vanlig porrblockad. Eller att Greenpeace-aktivister kommer undan med mer än autonoma. Och här har vi kärnan i effektiviteten i icke-våldslig civil olydnad: hur väl aktionen lyckas, eller om snuten attackerar, beror mindre på hur ”snällt” aktivisterna agerar utan vilka aktivisterna är. Eller med marxistiska termer: effektiviteten hos icke-våldslig civil olydnad stiger med bruksvärdet (för kapitalet) som förkroppsligas i det mänskliga kapitalet (arbetskraften) av de deltagande aktivisterna. Alltså, för att upprepa oss, nyttan1 kapitalet har av aktivisterna. Vilket, i förlängningen, också innebär att ”mindre värdefulla” personer och grupper måste uteslutas ur grupper och sammanhang där icke-våldslig civil olydnad utförs, för att det fortfarande ska kunna vara effektivt. Det här kan ju vara helt okey för grupper som är intresserade av förändring inom systemets snäva ramar, men är helt uteslutet för oss som är intresserade av en revolution där de utsugna och exploaterade tar makten. Icke-våld som strategi vädjar oftast till överhetens medkänsla och står då i motsättning till självständig, revolutionär kamp. För att hårddra det hela så står icke-våldslig civil olydnad som kampmetod inför en olöslig motsättning: ju högre upp i samhällets hierarki aktivisterna befinner sig, desto effektivare blir icke-våldslig civil olydnad som kampmetod, samtidigt som de då har mindre intresse av att krossa kapitalets makt.

När det gäller vem de attackerar eller inte så gör snutarna en konkret bedömning på plats: de struntar i att spöa värdefulla samhällsmedborgare för att de själva (som grupp eller individ) kan få problem; aktivisten kan lätt ha tillgång till skickliga advokater eller massmedia. Den enskilda snuten kan få problem eller Polisen kan bli nedskrivna i pressen. Ett utmärkt exempel på det här är första maj -98 i Malmö där ”problemet” inte var att en demonstration hade blivit attackerad av snutar utan att en journalist blivit arresterad (tillsammans med 136 ”vanliga”demonstranter). Nu kanske våra exempel har varit lite väl inriktade på om man för spö eller inte. Därför vill vi påpeka att det ju inte är så att man ”lyckas” om man inte får spö av snuten, utan om man uppnår förändring.

”Moralisk utpressning”

Icke-våldsaktivister försöker använda sitt bruksvärde för att utpressa staten moraliskt; om så värdefulla människor som de själva bryter mot lagen så måste lagen de protesterar mot naturligtvis vara orättvis! De sätter sig själva och sina åsikter som mall för statens handligar. Också detta moraliska antagande baseras på det höga bruksvärde de har och är inte användbart för folk som värderas lägre av kapitalet. Vad icke-våldsaktivisterna ofta missar är att staten är ett instrument för borgarklassen och att de inte backar för att människor sätts i fängelse. I den här frågan vill vi vara mycket tydliga för vi har hört argument som att ”om 5000 människor skulle sitta i fängelse för djurens befrielse så skulle det lyckas”. Borgarklassen har inga alternativ – de kommer gå hur långt som helst för att behålla det dom har. Och för att understryka det här vill vi visa på två exempel som kan relateras till oss i Nordeuropa här och nu (eftersom de är under efterkrigstid i västvärlden): repressionen mot Black Panther Party i USA och de autonoma i Italien på 70/80-talet. Vid båda dessa tillfällen så dödades och fängslades massvis med människor (ca 20.000 i fängelse i Italien). Det delades ut massvis med gratis tunga droger för att passivisera människor, och inte bara till aktivister utan också till de befolkningsgrupper där revolutionärerna hade sitt stöd (svart arbetarklass respektive arbetslösa och studenter).

Dessa upprorsrörelser blossade upp och organiserades som svar på systemets massiva våld och repression mot den fredliga svarta medborgarrättsrörelsen respektive den italienska arbetarklassen. I båda dessa situationer, liksom i de allra flesta fall när det existerar en systemhotande rörelse, så stöddes och köptes de pacifistiska/icke-våldsliga delarna av staten och kapitalet. Det gamla uttjatade argumentet om hur Gandhi lyckades med sin icke-våldsliga

revolution är också helt utan grund. Genom att låta Gandhis vilja gå igenom (efter ett antal massakrer på indier som inte var i lika hög ställning som Gandhi själv) så lyckades britterna undvika att få sina egendomar kollektiviserade av det beväpnade proletariatet. Det stannade helt enkelt vid en borgerlig anti-kolonial ”befrielse”.

Fredlighet

Att icke-våldsaktivisterna får hållas, och inte får stryk, beror naturligtvis också på att de är så fredliga. Även militantare aktivister kan tvingas till ”fredlighet” och det görs genom statens våldsapparat. Icke-våldarna väljer istället att vara sina egna snutar genom ”självdisciplin”. Denna upprätthålls genom obligatorisk icke-våldsträning och skuldbeläggande/utrensning av folk som brusar upp eller försvarar sig/andra. Alltså en slags ”gör-det-själv-repression”. Dessa arbetsmetoder hänger till viss del också ihop med det höga bruksvärdet hos deltagarna, eftersom de är så tidskrävande (speciellt i samband med konsensus och vängruppsorganisering). Tidskrävande organisering och arbetsmetoder försvårar helt enkelt för folk med ansträngande jobb (läs:löneslavar ur arbetarklassen). Detta är naturligtvis ett problem som flera rörelser dras med och kan vara svårt att komma ifrån.

Genom att hålla diskussionen om vilka medel man skall använda på ett moraliskt plan (som t ex ur SAC´s principförklaring: SAC ser våldet som ovärdigt människan…), utesluts en förutsättningslös värdering av vilken grad av militans som passar för varje situation. Man skuldbelägger t ex kvinnor som försvarar sig vid våldtäktsförsök. Och slutligen: man blundar för det faktum att det bara är proletariatets våld som kan krossa kapitalets makt!

Kämpa tillsammans!

- september 98

1) ”Nyttan” kan innebära allt ifrån man producerar saker, ideologi (t ex porr som underblåser sexismen), ny arbetskraft eller t o m att man knyter upp missnöje i (för kapitalet) harmlös aktivitet som att få folk att nöja sig med att rösta på Vänsterpartiet. Även en arbetslös är nyttig för kapitalet på så sätt att den tillhör arbetskraftreserven och gör det möjligt att motivera reallönesänkningar. De allra mest nyttiga för kapitalet är ju såklart de som har systembevarande och upprorsbekämpande funktioner.

Kämpa tillsammans! är en grupp autonoma kommunister som arbetar med att sprida analys och kunskap om den autonoma kamptraditionen.

Publicerad i Miljöaktivisten nr 5 november 1998